Crossoverblogg...

Igår var jag i Uppsala för ovanlighetens skull. Uppsala är en ganska stor stad, så hur sannolikt är det att man stöter på en bloggkompis av en slump? Högst osannolikt, men faktiskt hände det igår, så här ser ni Cassi från Jaktlabbeliv, matte och jag.

Cassi är en svart jaktlabrador på 7 månader. Hon har sammetslena öron, blank kolsvart päls, glad uppsyn och ena framtassen i paket eftersom hon bröt en tå i april och fick amputera den för några veckor sedan. Hon gick i alla fall utan att halta och verkade ha humöret i behåll trots alla prövningar.
Vi håller tummarna för att tassen snart ska vara läkt!

Idag blir det bilder från igår.

Först en som kanske kunde heta "Stöldrisk: låg." Vi hittade två ridgebacks som väntade utanför butiken i stället för att vänta i vår port.

Och så hittade Nemi en solstrimma. Om jag hade haft en bra kamera i stället för mobilen hade ni sett att hon har en leksak som liknar henne i färg och pälslängd (syns litet bättre om man klickar på bilden).

Belöning. När? Hur? Var?

Just nu arbetar jag med att utveckla mina belöningar. För att göra det behöver jag få kläm på min egen belöningsprofil - hur gör jag när jag belönar hundarna?
En del saker som de tycker är svåra väljer jag att inte belöna alls, som att ta sig över en del av de galler vi passerar dagligen. Där tycker jag att det är belöning nog att de kan fortsätta, jag säger ingenting. Annat belönar jag med ord och klappar, Zeldas ansatser till lek, exempelvis, trots att det går allt bättre, och att leken ju ska vara belöningen i sig. När hon tar tag i en leksak och håller litet i den skriker jag duuuktig hund och klappar om henne. Hon gillar inte att jag tjoar, och det är tveksamt om klappen är särskilt uppskattad i det läget, så egentligen tror jag att hon upplever mitt försök till belöning som en mild bestraffning. Så det ska jag sluta med.
Jag belönar samma saker för länge därför att jag tycker att hundarna är så duktiga som gör något överhuvudtaget, och jag har på tok för lite variation i mina belöningar.
Vore kul att höra vilken som är den största/bästa belöningen hos er, och vad hunden ska göra för att få den.

Oväntat...

Igår kom en gigantisk rosett med posten - den visade sig vara från vår rasklubb, Chinese Crested Club. På bandet står, med guldbokstäver, Årets Freestylehund 2011! Nu var konkurrensen inte så överväldigande, men vi kom faktiskt på femte plats i statistiken över alla som började tävla 2011, Zelda tog ju diplom i både klass ett och två.
Vann där gjorde en otrolig liten och ung BC som gick från noll till champion under året samtidigt som hon tävlade i lydnad, vallning (?) och några saker till.
Matte hade små barn, hunden var söt och sprudlande entusiastisk. Jag har inte sett dem i år, hoppas att de återvänder!

Och dag tre...

Igår finslipade vi de program, eller delar av de program vi arbetat fram. Några startade från scratch, andra hade färdiga klass 3 program som de tävlar med, men som de ville förbättra. Här tränar vi med föremål, mina små damer sitter längst bort intill skivstången, Frida i blå regnrock instruerar.

Under det här passet arbetade jag med att få Nemi att springa fram och hoppa över skivstången med bättre fart. Vi testade tasstarget vilket var mycket effektivt, fattar bara inte varför jag inte kom på det tidigare.

Allt som allt tre roliga och utvecklande dagar, inte minst socialt. Vi har exempelvis varit ute och promenerat med snälla stora hundar, bland andra bullmastiffen Gänga som de små damerna såg på med stor misstänksamhet från början.

 
Yngst och tröttast: Tarzan 10 veckor...

Dag två:

Ibland ville både ligga i mitt knä:

Nemi kom på att det går bra att ligga ovanpå buren:

 Nemi tröttnade på att skälla på bullmastiffen (hon ligger och sover i soffan):

Annars har jag börjat arbeta med mitt 6+ program, vi har tränat att backa runt ett föremål och annat matnyttigt, vi har lyssnat på varandras musik och utbytt ideer om program. Jätteroligt! Sedan hade vi en träningstävling där jag blev påmind om hur mycket vi har kvar att arbeta med när det gäller fokus och attityd....

Dag ett...

Så här såg smådamerna ut medan jag tränade på att gå argt, resa mig graciöst (!!) ur sittande, vara välkomnande... vi märker hur stela vi är när Pia, vår dansare/koreograf/instruktör, visar exempel. Hon kan gå argt, eller resa sig från sittande på tio olika sätt, alla ser snitsiga och eleganta och uttrycksfulla ut. Resten av oss har en betydligt mer begränsad repertoar... (Vi är glada om vi kommer upp överhuvudtaget, och arga är vi aldrig utåt...)

Hundarna har fått träna att springa på tre ben, att skaka på huvudet, att korsa tassarna m.m.

Dessemellan god mat och så får jag Nemis beteende i perspektiv - det är inte ara hon som skäller på de andra hundarna, det känns på något sätt bekräftande. De andra mattarna kämpar också med att få ordning på sina voffsingar, så vi har kunnat byta tips och erfarenheter. 

Ni skiner solen och vi ska straxt iväg!

Hundarna njuter av att kunna ta sin första morgonpromenad utan koppel, utan hundmöten, utan oväntade ljud. Nu känner de sig trygga i miljön, i morse kom de loss i ett kinesrace på gräset, härligt att se!