Trägen vinner - tänder!

Såhär ser Zeldas dubbla tänder ut - de nya smyger fram innanför de gamla i underkäken, och framför de gamla i överkäken. Finurligt - hon kommer aldrig att


vara utan fungerande huggtänder. (Det tog tre dagar att få de här bilderna - hoppas att ni uppskattar dem!).

För den som bara har en hammare är alla problem en spik...

Morgon.
Zelda har varit tydlig med att jag får bestämma idag igen - lagt sig på rygg, bekräftat sin status i flocken. Nu blir jag inte stressad längre. I början tänkte jag att det måste vara något fel, jag undrade om jag hade skrämt henne, jag misstänkte att hon signallerade osäkerhet och bristande förtroende genom att visa sin undergivenhet så tydligt. Mer om detta längre ner...

Sedan har vi varit ute på gården, en timme senare än vanligt. Det märks att hon växer - tidigare kunde hon börja läcka redan hallen, eller i trapphuset, det var svårt ibland att hinna ner. Nu tar hon det lugnt, vandrar runt litet, gör det hon ska i sin egen kontrollerade takt. Snart kommer vi att kunna hoppa över gården och ta morgonpromenaden direkt.

Det är nog oundvikligt att jag tänker på Nestor, att jag fortfarande saknar honom trots att det snart har gått ett år. Jag tror att en Cane Corso framstår mer som en "ny" Nestor än vad Zelda gör, kanske är det ett skäl till att jag fortfarande tänker på denna egentligen helt olämpliga hund: den skulle fylla ut det fysiska tomrummet efter Nestor på ett sätt som inte Zelda kan. Samtidigt vet jag att ingen hund skulle kunna ersätta Nestor, ta hans plats - inte ens en klon, om jag nu hade velat ha en sådan.

Finessen och utmaningen med Zelda är att jag måste förändra mig. Jag måste utveckla en helt ny beröringsyta med den här helt nya hunden, och ibland tror jag att jag har blivit litet lat. Jag förväntar mig att kunna köra mina gamla program, istället för att vara nyfiken och öppen för de möjligheter den nya relationen erbjuder.
Vi vet väl alla hur irriterande det kan vara när en partner klagar på någonting, och så svarar man förnärmat:
"Men så har jag väl aldrig gjort/sagt".
"Nej, inte du, men min förra fru/pojkvän..."

Det är ett bra exempel på bristande mindfulness - jag är i det förflutna (ingen av mina tidigare hundar slängde sig på rygg på morgonen och därför vill jag inte att Zelda ska göra det) medan Zelda är i nuet och gör det som hon tycker verkar rimligt. Utan rädsla, utan att se besvärad ut på något sätt lägger hon sig lugnt och förtröstansfullt på rygg och stämmer av dynamiken mellan oss. Med tanke på att hon blir allt kaxigare är det nog något att ta vara på!

Idag ska vi på besök på ett hunddagis som hon kan få börja på till hösten - frågan är om det är den bästa lösningen, eller om vi ska satsa på en dagmatte, eller på att lösa passningen genom att ta det i skift härhemma. Några timmar ensam ska hon ju klara.

Zelda 2 igen...

Här är valpen jag inte kommer att åka och titta på, inte kommer att köpa, inte kommer att tillbringa de närmaste 10-12 åren med. Vilka monumentala beslut vi fattar när vi väljer hund.
Det är en konst att inte sörja det vi inte kan få. Kärleken det inte blev något av, bilen vi aldrig kommer att ha råd att köpa, graviditeten som aldrig blev ett litet barn. För första gången känns det som om min ålder (60 nästa födelsedag) begränsar mig, för nog skulle jag orka med en Cane Corso idag (är pigg, rörlig och styrketränar), men hur skulle det bli om fem år? Om tio år?
Så jag har valt en tanthund den här gången.
En liten, söt hund av en ras som är känd för att varken bråka med människor eller andra hundar. En känslig och intelligent liten hund, en hund som kan lära sig allt jag vill att den ska kunna, men som aldrig kommer att skrämma någon. Som aldrig kommer att välta någon.

Zelda ligger bakom min stol och sover - det känns aningen illojalt att ändå känna suget efter en stor, lugn hund vid sin sida. Kanske kompletterar en Cane Corso sin människa på ett annat sätt än en mindre hund kan göra?

Samtidigt finns det inte utrymme i mitt liv för en stor hund just nu. Men byt liv då, viskar en av de inre rösterna. Har du inte levt ett beskuret liv tillräckligt länge? Säg upp dig, ta kontrollen över din tillvaro, skapa ett liv där du kan ha den hund du längtar efter.

En annan röst säger att du håller ju just på att skapa den hund du längtar efter genom att socialisera Zelda. Du har en hund du kan ta med överallt, hon gillar att åka tunnelbana och hon skrämmer inte medpassageraren. Hon går i varuhus och får plats mellan borden på uteserveringar. Hon flyger som handbaggage. Hon är mycket lite allergiframkallande.

Och till sist säger en tredj liten men genomträngande röst: du kan skaffa en Cane Corso senare. Du behöver inte ge upp, släppa visionen av den grå, blåögda tiken. Du kan ta över en äldre hund, en trevlig treårig hund som behöver ett nytt hem...

Nej, nu ska jag rikta min uppmärksamhet tillbaka till den hund jag har - jag ska göra ett nytt försök att få en bild av hennes alla hörntänder!

Dopamin i Zeldas hjärna...

Idag har Zelda varit och hälsat på vänner som bor på landet. Hon utforskade omgivningarna - fågelbad, humlor, höns, massor av blommor, örter och fågelfrö - tills hon kollapsade under matbordet.

Läser nu att det verkar som om hjärnans belöningssystem aktiveras av sådant som är nytt (förutsett att vi inte är rädda). Undra på att det är så kul att gå på upptäcktsfärd! Så kanske är en organism som får tillfälle att uppleva mycket nytt under trygga former en gladare organism än en som lever ett mycket förutsebart liv...
Och ja, hon verkar bli en allt gladare liten hund, och den glädjen är akut smittsam!

Högmod går före fall...

Rumsren? Två olyckor igår, en i natt. Jag skulle inte ha sagt något...

Mardröm...

Det här är Smilla. Om henne läste jag nyss på blocket. Den 24 blev hon jagad av en annan hund i Blåsut och hon har inte synts till sedan dess. Ägarna, varav en är en liten flicka, är förtvivlade.

Jag undrar om det här besinningslösa flyktbeteendet är något särskilt för rasen? (Känner inte igen det från tidigare hundar, de har sprungit i cirkel de få gånger de blivit jagade så att de kom tillbaka.) Zelda har drabbats av panik två gånger och flytt undan andra hundar - ena gången var det en ung setter som for iväg efter henne, andra gången en terrier. Båda gångerna tog flykten stopp när hon sprang in i ett staket (vi var som tur var i en inhägnad liten park). Det hela var var mycket traumatiskt för henne, för mig och för de andra hundägarna. Men det hade kunnat vara värre ifall vi hade varit någon annanstans - hon hade kunnat rusa iväg tills hon inte hittade tillbaka, hon hade kunnat springa ut på en väg, eller fastna någonstans där hon inte kunde ta sig loss. Nu har jag lärt mig att undvika sådana situationer (ser till att ha henne kopplad om en okänd hund närmar sig så att hon inte kan kasta sig iväg). Under den senaste månaden har hon också blivit mindre rädd, så risken minskar ju allteftersom. (Det finns många lösa hundar på våra vanliga promenadstråk).

Hursomhelst lider jag med Smilla och hennes ägare, jag lägger bilden på bloggen ifall det kan vara till någon nytta, och så hoppas jag att Smilla snart är hemma igen! (Deras kontaktuppgifter ifall ni har sett Smilla eller har ideer om ytterligare ngt de kan gör för att hitta henne finner ni på blocket.se, sök på Chinese Crested.)

5 månader idag...

Idag blir Zelda fem månader. Hon är fortfarande yngre än någon tidigare hund jag haft utom Shadow, schäferkorsningen jag fick i tioårsåldern. Jag är fortfarande glad och tacksam för att mina föräldrar, som inte var hundintresserade själva, ändå gav efter för mitt tjat. Jag är helt övertygad om att jag hade blivit en annan människa än den jag är om jag inte fått dela en del av min uppväxt med en stor och bitvis omedgörlig hund...
Och Zelda? Under den gångna månaden har hon i stort sett blivit rumsren (jag är inte helt säker på att det inte är jag som blivit bra på att förstå när hon behöver gå ut - det är i alla fall inte lika bråttom nu som det var). Hon har blivit mycket gladare, eller kanske det är mer rätt att säga att hon inte är särskilt rädd längre. I början var det mycket som verkade farligt, t.o.m. att leka med oss jättelika människor... Hon är en kollosalt lättlärd liten hund när det gäller all lägga till nya beteenden, svårare är att dämpa sådana man vill få bort (skälla, dra i kopplet).
Det som har fungerat väldigt bra är hennes sociala träning. De första veckorna verkade hon uppleva omvärlden som en osorterad samling faror som lurade på en liten hund - människor, plastkassar, bilar, bussar, andra hundar, måsar... listan var mycket, mycket lång. Nu är hon inte det minsta bekymrad längre och tur är det, eftersom vi bor mitt i centrala Sthlm och det här är den miljö hon ska leva och förhoppningsvis trivas och blomstra i under de kommande åren...
Praktiska detaljer som bad och kloklippning tar hon med ro.
Det brukar stå att små raser är färdigvuxna efter ett halvår, det skulle betyda att Zelda kanske växer i fyra veckor till - eller möjligen har hon redan vuxit färdigt, det måste ju variera från individ till individ. Valppälsen som får henne att se ut som en elektrifierad dunboll byts ut vid ungefär ett år, efter det ska hon snarare likna en mini-afghan.
Och jag ska inte klaga på hennes vilja att delta: hon lägger sig där jag är, och hon vill oftast vara med och göra det jag gör. Jag måste ju också ta litet ansvar för det som händer. Igår hade jag kunnat vara mer uppmärksam på henne och inte bara på mattan - mindfulness - så att jag hade sett vart hon sprang iväg. Det var uppenbarligen för mycket begärt att hon skulle klara den situationen själv. (Ifall det här verkar kryptiskt så är vårt hus sammanbyggt med huset mittemot - det finns flera håll att gå åt när man kommer ner till bottenplanet).