"Aj! Aj! Ajajaj!" "Va?"

Igår var det vaccinationsdax.
Nemi visade inga tecken på att hon märkte vare sig sticket eller att vaccinet trycktes in. Efteråt var hon glad och rörlig som vanligt.
På Zelda gjorde det ONT. När jag satte ner henne på golvet kröp hon runt som om något brände/sved på ryggen, hon tittade anklagande på mig som om hon antingen tyckte att jag borde ha förstått att vi aldrig skulle ha gått in på veterinärmottagningen, eller att jag i alla fall borde ha försvarat henne mot människorna som hade gjort henne så illa. Stämningen på hemvägen var tryckt, det vara bara Nemi som var på gott humör.

När vi till slut kom fram vägrade Zelda att gå i trappan (det brukar hon aldrig göra annars).
"Jag som har så ont", verkade hon säga. "Jag kan verkligen inte gå i några trappor."
Så vi tog hissen upp.

Om de små damerna hade kunnat tala hade Zelda antagligen fortsatt att oja sig över den hemska upplevelsen, och Nemi hade tittat frågande på henne och undrat vilken upplevelse det var hon talade om.