Vi går upp mot Observatorielunden. Zelda är lös, hon håller sig i närheten av mig, väntar när vi ska gå över gatan, stannar omedelbart om jag säger till. Hon bryr sig inte så mycket om andra hundar, hon verkar ha räknat ut att de är kopplade, och därmed inte kan rusa efter henne. När vi kommer upp till parken där de andra hundarna kopplas loss, måste jag koppla henne för att vara alldeles säker på att hon inte flyr ifall en okänd hund kommer farande. Hon verkar uppleva kopplet som en trygghet, hon ber om att bli förankrad, uppbunden, och slappnar av när hon märker att kopplet är på.
Livet med Zelda är fyllt av oväntade utvecklingar.
Mindfulness?
SvaraRaderaLandvägen till öarna/ av Denise Levertov
Låt oss röra på oss - så som den där hunden
rör sig, ivrigt och nyckfullt. En dag som
'luktar som hösten i Connecticut'
väcker det mexikanska ljuset
regnbågsfärgade krusningar i hans
svartglänsande päls - och också det
är som det skall vara - en utstrålning
i samklang med hans dans.
Under tassarna
sten och jord, hans fantasi, han vädrar
upptagen av förnimmelserna - och dansar
i sidled, ingenting
försmår han på sin väg,
ändå rör han sig
framåt, skiftar fart
och taktik men inte
riktning - 'varje steg
är en ankomst'.
PS. Diktsamlingen heter Känna det okända, 1977.
SvaraRaderaVilket möjligen ger texten en dimension till...
Tack!
SvaraRadera